Ta debatten mot Kejsaren i sina nya kläder

Vi begår ett misstag i repris. Inför riksdagsvalet 2006 pågick en het diskussion om huruvida man skulle ta debatten mot Sverigedemokraterna eller inte. Kanske var vi osäkra på vad konsekvenserna skulle bli, att debatten skulle ”förloras” och därmed bidra till ett ökat antal väljare för partiet. Oavsett vad, vi tog inte debatten och resultatet blev därefter. Partiet gick från 49 till 281 mandat i landets kommuner och höjde blicken mot riksdagen. 

I SVT:s Debatt den 22: september 2009 mynnar en diskussion om annonsering ut i samma riktning; ska vi ta debatten mot Sverigedemokraterna? Pinsamt nog sitter Jimmie Åkesson själv med i publiken och tillfrågas om han tycker att de etablerade partierna ska ta debatten mot dem. Mediers och politikers debatt om att "ta debatten" har nått sin smärtgräns. Man ger SD precis samma mediala utrymme, men utan att diskutera sakfrågorna. Utöver det strider kommunalpolitiker dagligen i de 144 kommuner som partiet finns representerat, mot att den universala lösningen skulle vara att göra Sverige homogent. Ändå klamrar sig vissa tvångsmässigt kvar vid den inaktuella frågeställningen. 

GP:s Daniel Levin och stadsvetaren Henrik Oscarsson tar upp ett alternativt sätt till debatt,  att låta riksdagspartierna lägga fram argument utan SD på arenan. Ingenting vore, enligt mig, mer önskvärt än att se ett blocköverskridande samarbete där man tar fram en gemensam strategi för för att stoppa främlingsfientliga partier. Men att tro att debatten om Sverigedemokraterna vinns med partiet inlåst i garderoben, har av erfarenhet visat sig vara idiotiskt med tanke på föregående val. Ju mer jag hör partiet tala desto mer övertygad blir jag om mitt motstånd!

Ta debatten, läs partiet handlings- och principprogram, möt politikerna personligen och ställ frågor om hur de konkret tänker att deras politik ska fungera. Vi vet att det är skrämmande naket under det nya tyget av fridlysta blommor. Därför vet vi också att vi kommer hålla rasistiska partier utanför riksdagen om vi pekar och ropar ut deras rätta jag tillräckligt mycket.

Jenny Bedin
Upptakt

Efterlyses: Media med socialt ansvar

Gårdagens Aktuellt (13 oktober 2009) talar om medias ansvar i bevakningen av oroligheter i storstädernas förorter. Risken är att problemen förstärks av den kraftiga mediala rapporteringen.

En viktig poäng fördes fram; medier kan ta ett större socialt ansvar utan att trubba på den fria journalistiken. Om journalister engagerar sig mer, och är mer förankrade i de områden de skriver om, kan de undvika att en felaktig bild av dessa förmedlas. Ju längre journalistiken kommer från händelsernas epicentrum, desto större är risken att en skev bild av verkligheten målas upp. ”Rosengård”, som chefredaktören för Sydsvenskan påtalar, är för de flesta svenskar en homogen plats med bråkstakar, fattigdom och misslyckad integration. Men det är långt ifrån hela sanningen. I verkligheten finns det mängder av bra initiativ i Rosengård, och skötsamma människor som precis som alla andra vill ha en trygg plats att bo på.

Svt-serien Älskade hatade förort är ett exempel på en journalistik som inte bara vill skrämma, utan förstå och förmedla en mångsidig bild. I det fjärde avsnittet uttrycker sig Saad, en tonåring som bor i Lövgärdet i Göteborg, på följande vis när han talar om vänner:

”Jag vill jättegärna faktiskt träffa en svensk kille – men det känns bara lite att vi bor lite för långt bort … vi bor inte nära dem. De vill inte heller bo nära på något sätt. Nej faktiskt, jag gillar också att vara blandade där jag bor. Det är Sverige för fan!”

Saad fångar in en stor del av problematiken vad gäller boendesegregering. Det tycks inte finnas politisk vilja att integrera, för det finns ingen folklig opinion som legitimerar genomgående reformer på till exempel bostadsmarknaden. Den stora välmående medelklassen som bor i innerstaden och i villaområden, är ganska nöjda där de är. Varför skulle de flytta till Lövgärdet, eller bry sig om vad som händer där? Segregation blir inget stort politiskt problem förrän oroligheterna sprider sig till mer välmående områden, eller förrän vi inser att hela Sverige mår bättre av en välfungerande integration.

För hur ska vi någonsin kunna tillvarata all den potential för framgång, lycka och samhörighet som finns i Sverige, om landet delas in i etniska, rika och fattiga ghetton? När Saad till exempel, inte kan bli kompis med en svensk kille, för att de bor för långt ifrån varandra?

En mer nyanserad, engagerad och förankrad rapportering i stil med Älskade hatade förort efterlyses, särskilt i dagstidningar och TV-nyheter.


Sara Duarte, Upptakt