Jag har funderat över det mänskliga behovet att dela in i svart och vitt. Jag tror det ligger till grund för människors beslut att sympatisera med rasistiska åsikter och rörelser. Ingen av oss är helt befriad från detta behov, vi kånkar alla på vår egen ryggsäck med fördomar och förenklade bilder av världen.
De flesta känner nog igen sig i behovet att stundtals skärma av sig från all relativitet och bara bestämma sig för att utgå ifrån en viss syn på världen. Det är nödvändigt för att vi överhuvudtaget skall få någon klarhet i det vi upplever.
Rasister, främlingsfientliga och trångsynta människor tycks ha bestämt sig definitivt för en viss svartvit världsbild, och förnekar konsekvent all form av komplexitet som finns i en fråga.
Detta i grunden djupt mänskliga beteende, behovet att kategorisera och förenkla, är blandad med den lika djupt mänskliga rädslan för det okända, det som är främmande. Men varför är Åkesson med partikamrater och sympatisörer så förbannat rädda för ”främlingar” att de ser den muslimska befolkningen som det största hotet mot det svenska samhället? Är det hat och allmänt missnöje som ligger till grund för denna rädsla? Är det okunskap? Är det en otrygghet i den egna kulturen?
Sverigedemokrater kan härleda de flesta av samhällets alla problem till invandrare och särskilt till muslimer; att det finns för många av dem, att de kostar för mycket, kräver för mycket, och att de är kriminella och våldtäktsmän. En sverigedemokrat försvarar sig med att det är samhällets anpassning till invandrare de är kritiska mot, inte muslimer som grupp. Men det håller inte, SD vill ju stoppa eller kraftigt begränsa invandringen till Sverige. De vill inte lägga fler resurser på integration. De vill att invandrare skall anpassa sig så till den grad att de helt lämnar sin forna identitet.
Det blir tacksamt för Sverigedemokraterna att skapa en politik på denna enda fråga, och betydligt enklare att använda ”massinvandringen” som enda syndabock, än att försöka se alla bakomliggande orsaker till hur vårt samhälle ser ut idag. Och vad som vore ännu viktigare: att försöka finna konstruktiva lösningar på de problem som uppkommer i ett segregerat samhälle. Lösningar som inte polariserar utan sammanför och förenar olika grupper.
För att göra det måste vi fortsätta att brottas med integrationsfrågornas komplexitet. Det blir mycket svårare för hjärncellerna måhända, men det har mycket större chans att leda till någonting bra, och humanistiskt.
Sara Duarte, Upptakt
"Jag bestämmer vem som är tysk"
12 år sedan
Inlägg
