SD – the underdog?

Den stora frågan för de etablerade partierna har varit huruvida man ska bemöta Sverigedemokraterna eller ej. Det har hetat att man hellre vill försöka tiga ihjäl dem än ge dem legitimitet som de inte förtjänar. Detta har bidragit till en väldigt olycklig utveckling.

Sverigedemokraterna är ett populistiskt parti, ett enfrågeparti, där den ökade andelen utrikes födda i Sverige som orsaksförklaring genomsyrar varje programpunkt. SD har beskrivit det politiska etablissemanget i Sverige som en grå massa där Sverigedemokraterna i kontrast inte fallit för maktens frestelser utan fortfarande representerar folket. Det ligger därför i ledningens intresse att visa upp bilden av ett parti som står utanför de etablerade partiernas gemenskap. Ett parti som inte är välkommet, som ständigt slåss i underläge, bara för att man vågar säga det som alla andra tycker. Vi får ofta höra i media om hur motarbetade de är, om inställda debatter, saboterade möten och klumpiga uttalanden från politiska motståndare. Detta är naturligtvis en tendens som Sverigedemokraterna själva har spätt på, men genom att välja att inte ta debatten med Sverigedemokraterna har man spelat martyrskapet rakt i händerna. Samtliga partipolitiker måste ta av sig nattmössan och börja ta debatten. Många har redan börjat, men det räcker inte att bara replikera SD:s politik. Riksdagspartierna måste, som en motpol till SD, driva en konstruktiv och nyanserad integrationsdebatt under valrörelsen. Det SD då förlorar i martyrskap kommer knappast att vägas upp av ökad legitimitet, men om man istället ger dem en fortsatt möjlighet till martyrskap ökar man deras möjligheter att nå all önskvärd legitimitet efter nästa års val.

Vi ska prata integration och segregation tills tungan blöder

Det är många som tror att det räcker med att bara ta debatten. Problemet är att ett populistiskt parti inte uppstår utan orsak, det krävs ett vakuum på den politiska kartan för att ett sådant parti ska få näring och växa. Här har vi alla varit fega och vikit ner oss. Vi har gett Sverigedemokraterna monopol på att prata om integration och segregation, låtit dem ta över denna kala fläck och göra den till sin egen, det enda alternativet. Och varför? Jo av rädsla. Samma rädsla som får tusentals väljare att lägga sin röst på SD. Rädslan för att bli stämplad som rasist, rädslan för att tappa stöd, rädslan för att hamna i en diskussion med svåra frågor. Men nu är det ett år kvar till valet och vi har inte råd att vara rädda längre. Vi har inte råd att låta SD prata flyktingpolitik och invandring och stå oemotsagda. Vi måste prata integration och segregation tills tungan blöder! Vi måste våga säga att allting inte är perfekt och visa hur det kan bli bättre.

Om vi tar tillbaka integrationsdebatten det kan Sverigedemokraterna aldrig vinna, för de representerar en ideologi där anlag går före miljö. Där ens etniska ursprung och religion bestämmer ens handlingar snarare än utbildningsnivå, inkomst och social status. Så när Sverigedemokraterna säger fler poliser säger vi fler fritidsgårdar. När Sverigedemokraterna pratar om skolors rätt att stänga av stökiga elever pratar vi om ökad lärartäthet och specialundervisning. När Sverigedemokraterna pratar om att förbjuda burka pratar vi om att förbjuda intolerans.

Vi måste utrota den kala fläcken. När en fråga är täckt kan man inte spela ut några populistiska kort. Det enda som kommer att synas då är de rasistiska åsikter som genomsyrar Jimmie Åkessons parti.

Victor Erliksson, Upptakt