måndag 23 november 2009

tisdag 17 november 2009

Om flykt och solidaritet

För några veckor sedan träffade jag en kille som berättade delar av sin historia för mig. Han kom från den fundamentalistiska diktaturen Iran där han hade levt med sin familj, studerat och tillsammans med sin pappa arbetat aktivt för demokrati. I samband med en demonstration utanför universitetet i Teheran blir han svårt misshandlad och den överhängande hotbilden mot familjen tvingade fram ett beslut om att lämna landet. 

Det är inte lätt att fly. In i Europa är det näst intill omöjligt utan att ta hjälp av flyktingsmugglare. Det kostar pengar och familjen hade till en början bara råd att skicka en familjemedlem. 19 år gammal fick denne iranske kille  lägga sig i en lastbil och hoppas att han skulle komma fram till Europa och att hans familj, fortfarande i Iran, skulle hinna få ihop pengar innan de utsattes för  övergrepp. Efter en smutsig och hungrig resa kom killen fram. Det gjorde även hans familj, efter att de sålt huset och fått rådet att ta hjälp av en flyktingsmugglare. 

Idag råder väpnad konflikt i Somalia, delar av Irak och Afghanistan är ur säkerhetssynpunkt omöjliga att leva ett humant liv i. Människor i dessa delar av världen flyr våld och krig, den iranske killen och hans familj flydde politiskt förtryck. Vi måste ställa oss frågan vilken roll vi vill ha i mottagandet av dessa människor. Sverigedemokraternas bidrag till förslagslådan är att hjälpa flyktingar i krisområdenas närhet och lösa konflikterna, för att förhindra en massinvandring till Sverige (Invandringspolitiskt program, antaget 19/5-07).  Lösningar på konflikter i odemokratiska, korrupta länder är ingenting som paritet presenterat. Inte heller verkar partiet medvetet om att  den övergripande majoriteten flyktingar i dagsläget flyr till sina närområden. Endast en bråkdel av flyktingarna lyckas ta sig ända till Norden; en massinvandring av flyktingar till Sverige existerar alltså inte.

Men, det är inte det viktiga i frågan. Kontentan i Sverigedemokraternas förslag är; i krissituationer där människor omöjligt kan leva, är ändå svenskarnas intresse av att inte påverkas, det som väger tyngst. Denna fullständigt osolidariska syn är Sverigedemokraternas värdegrund och det är någonting vi måste komma ihåg.

Jenny Bedin, Upptakt

fredag 13 november 2009

Avsaknaden av solidaritet gör att regeringen tar i med hårdhandskar.

Regeringen har nu tröttnat på att Sveriges kommuner inte har den goda viljan att stötta de flyktingbarn som kommer till Sverige. De har vädjat ”till humaniteten, det goda hjärtat”, men ack nej, inte fått något stöd.

Är regleringar verkligen vad som krävs för att få integrationen i Sverige att fungera?

När jag läste om Thomas Hobbes syn på människan, som en egoistisk varelse där alla för ett krig mot alla - eftersom ingen vill bli av med vad de anser är sitt - tyckte jag det var en galen bild som inte alls stämmer med verkligheten. I mitt naiva tänkande trodde jag att människor delar med sig till mindre bemedlade, åtminstone om de själva lever i överflöd. Enligt Hobbes krävs en envåldshärskare för att hålla befolkningen i schack. En suverän som bestämde åt folket vad som är rätt och fel. Den egna fria viljan skulle nämligen bara leda till djuriskt kaos.

Sverige är indelat i 290 kommuner för att undvika suveränitet just för att decentralisera makten närmre befolkningen. Men vad händer när 187 av dessa kommuner inte tar ansvar för integrationspolitiken?
Regeringen har sett till att frågan om att ta emot flyktingbarn inte längre är ekonomisk. Kommuner skall inte kunna ursäkta sig med att hjälpa flyktingbarn ligger utanför deras budget. Var är det då skon klämmer? Är det så illa att Hobbes teori om människan saknar sympati för medmänniskan stämmer och att regleringar för mottagande av flyktingbarn är vad som krävs?

Skulle Vellinge kommun bli positivare till att samarbeta med migrationsverket om den goda viljan” att hjälpa någon i nöd” är dem påtvingat från staten? Skulle flyktingarna då känna sig mer välkomna? Jag tror inte det. Men den kvalificerade majoriteten verkar inte tänka längre än inom kommungränserna även om de blir påminda, så regeringen anser att regleringar är lösningen. Fruktansvärt tråkigt att det skall behöva gå så långt tycker jag.

Erica Nilsson, Upptakt

torsdag 12 november 2009

Samhällsorientering: Nyckeln till integration?

Regeringen tillsatte i förra veckan en utredning om samhällsorientering för nyanlända invandrare. Den särskilde utredaren, professor Erik Amnå vid Örebro Universitet ska under våren 2010 lämna förslag på mål, innehåll, omfattning och form för samhällsorienteringen. Bakgrunden till uppdraget är regeringens förslag till en ny lag om etableringsinsater för nyanlända invandrare. Lagen innebär bland annat att varje kommun blir skyldig att erbjuda samhällsorientering till flyktingar, skyddsbehövande med uppehållstillstånd och anhöriga till dessa i åldern 20 till 64 år samt flyktingar i åldern 18-19 år om dessa saknar föräldrar i Sverige.


Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni betonar att integration handlar om mer än egenförsörjning och språkkunskaper; att det också handlar också om att känna delaktighet och samhörighet. Sabuni menar att syftet med samhällsorienteringen är att den ska förmedla vikten av grundläggande värden som demokrati, jämställdhet och alla människors lika värde. Ministern anser att det är viktigt att nyanlända får kunskap och möjlighet att reflektera över vad det innebär att leva i det svenska samhället och att samhällsorienteringen ska ge tydlig information om den enskildes rättigheter och skyldigheter.

Integration kan enligt nationalencyklopedien definieras som en process som leder till att skilda enheter förenas. En relevant och svårbesvarad fråga är vad som skapar förutsättningar för att skilda enheter, i detta fall invandrare och etniska svenskar, ska förenas. Regeringen menar att egenförsörjning, språkkunskaper och samhällsorientering är tre viktiga komponenter för att skapa integration. Jag instämmer i detta och ställer mig därför positiv till förslaget om att erbjuda samhällsorientering för nyanlända invandrare. Jag anser att det är viktigt att människor som har ett förflutet i länder där grundläggande värden och mänskliga rättigheter inte respekteras får kunskap om hur vi i Sverige beaktar dessa värden och rättigheter. Det är en pusselbit för att skapa en värdegrund som är gemensam för alla människor som lever i Sverige.

Samtidigt anser jag att det saknas en viktig aspekt i regeringens integrationspolitik; nämligen hur vi skapar möten mellan invandrare och etniska svenskar.

Integration skapas inte genom att nyanlända invandrare kan försörja sig själva, att invandrare lär sig svenska eller får kunskaper om det svenska samhället. Detta utgör endast en grund för integrationsarbetet. För att integration ska skapas krävs enligt min mening att även etniska svenskar gör en insats. Så länge etniska svenskar väljer att genom attityder och handlingar stänga ute invandrare spelar det ingen roll hur mycket en nyanländ invandrare anstränger sig. Jag menar att etniska svenskar bör visa öppenhet och förståelse för sina medmänniskor och våga ta kontakt med människor med annan kulturell bakgrund. Vi måste mötas – som människor. Först när vi vågar möta och se varandra skapas förståelse och respekt. Först då kan vi alla, oavsett ursprung, se våra likheter snarare än olikheter. Först då kan två enheter förenas och bli en. Först då skapas integration.

Sandra Qvarnstöm, Upptakt

En Äppelmelodi

Vellinge är Sveriges fjärde rikaste kommun. När en flyktingförläggning skall öppnas inom kommunens gränser får de moderata kommunalpolitikerna spel och blir tillsynes väldigt skraja för några ensamkommande flyktingbarn.

Kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman (M) säger att frågan inte är ekonomisk ”Pengar är inte allt, vi är många kommuner som inte vill ta emot flyktingar.”

Vad är det då för en fråga Lars-Ingvar ”Ljugman” (som Aftonbladet genom en i sammanhanget passande freudiansk felskrivning fått på pränt i artikelns inforuta)?

Jag kan berätta vad det är fråga om, det är fråga om institutionell rasism på kommunal nivå.
Det är kommuner som Vellinge, som inte tar sitt kommunala och medmänskliga ansvar, som lägger grunden för den misslyckade integrationen i Sverige. Vellinge kommun är dessvärre långt ifrån ensam; 2/3 av Sveriges kommuner tar inte sitt ansvar för asylsökande ensamkommande barn.

Till slut vill jag be Vellinges kommunalpolitiker att leta i minnet efter melodin till följande barnvisa, som de säkert sjöng en gång i tiden på dagis när deras världsbilder ännu var oförstörda. Jag vill be dem fundera över innebörden i denna sång, och inte bara den ekonomiska:

Om du har ett äpple
vill du dela det med mig?
i en äppelmelodi
eller vill du ha det goda
äpplet för dig själv?
inte få nån melodi
Dela med sig, eller snåla?
en vanlig fråga får man tåla.
Om du har ett äpple
vill du dela det med mig -
eller tar du hela själv,
va?



Sara Duarte, Upptakt

onsdag 11 november 2009

Antirasistiska filmdagar i Göteborg, Stockholm, Malmö, Lund mfl !

Storfilmer som Slumdog Millionaire blandas med mindre dokumentärer som t.ex. Ett hjärta från Jenin, om den palestinske pojken Ahmed som sköts till döds av en israelisk krypskytt och Ahmeds föräldrar som beslutade att donera hans hjärta till Israel.

Kolla in schemat i den stad du bor.

söndag 8 november 2009

Släng lite färg på din svartvita världsbild!

Jag har funderat över det mänskliga behovet att dela in i svart och vitt. Jag tror det ligger till grund för människors beslut att sympatisera med rasistiska åsikter och rörelser. Ingen av oss är helt befriad från detta behov, vi kånkar alla på vår egen ryggsäck med fördomar och förenklade bilder av världen.

De flesta känner nog igen sig i behovet att stundtals skärma av sig från all relativitet och bara bestämma sig för att utgå ifrån en viss syn på världen. Det är nödvändigt för att vi överhuvudtaget skall få någon klarhet i det vi upplever.
Rasister, främlingsfientliga och trångsynta människor tycks ha bestämt sig definitivt för en viss svartvit världsbild, och förnekar konsekvent all form av komplexitet som finns i en fråga.

Detta i grunden djupt mänskliga beteende, behovet att kategorisera och förenkla, är blandad med den lika djupt mänskliga rädslan för det okända, det som är främmande. Men varför är Åkesson med partikamrater och sympatisörer så förbannat rädda för ”främlingar” att de ser den muslimska befolkningen som det största hotet mot det svenska samhället? Är det hat och allmänt missnöje som ligger till grund för denna rädsla? Är det okunskap? Är det en otrygghet i den egna kulturen?

Sverigedemokrater kan härleda de flesta av samhällets alla problem till invandrare och särskilt till muslimer; att det finns för många av dem, att de kostar för mycket, kräver för mycket, och att de är kriminella och våldtäktsmän. En sverigedemokrat försvarar sig med att det är samhällets anpassning till invandrare de är kritiska mot, inte muslimer som grupp. Men det håller inte, SD vill ju stoppa eller kraftigt begränsa invandringen till Sverige. De vill inte lägga fler resurser på integration. De vill att invandrare skall anpassa sig så till den grad att de helt lämnar sin forna identitet.

Det blir tacksamt för Sverigedemokraterna att skapa en politik på denna enda fråga, och betydligt enklare att använda ”massinvandringen” som enda syndabock, än att försöka se alla bakomliggande orsaker till hur vårt samhälle ser ut idag. Och vad som vore ännu viktigare: att försöka finna konstruktiva lösningar på de problem som uppkommer i ett segregerat samhälle. Lösningar som inte polariserar utan sammanför och förenar olika grupper.

För att göra det måste vi fortsätta att brottas med integrationsfrågornas komplexitet. Det blir mycket svårare för hjärncellerna måhända, men det har mycket större chans att leda till någonting bra, och humanistiskt.

Sara Duarte, Upptakt