Avsaknaden av solidaritet gör att regeringen tar i med hårdhandskar.

Regeringen har nu tröttnat på att Sveriges kommuner inte har den goda viljan att stötta de flyktingbarn som kommer till Sverige. De har vädjat ”till humaniteten, det goda hjärtat”, men ack nej, inte fått något stöd.

Är regleringar verkligen vad som krävs för att få integrationen i Sverige att fungera?

När jag läste om Thomas Hobbes syn på människan, som en egoistisk varelse där alla för ett krig mot alla - eftersom ingen vill bli av med vad de anser är sitt - tyckte jag det var en galen bild som inte alls stämmer med verkligheten. I mitt naiva tänkande trodde jag att människor delar med sig till mindre bemedlade, åtminstone om de själva lever i överflöd. Enligt Hobbes krävs en envåldshärskare för att hålla befolkningen i schack. En suverän som bestämde åt folket vad som är rätt och fel. Den egna fria viljan skulle nämligen bara leda till djuriskt kaos.

Sverige är indelat i 290 kommuner för att undvika suveränitet just för att decentralisera makten närmre befolkningen. Men vad händer när 187 av dessa kommuner inte tar ansvar för integrationspolitiken?
Regeringen har sett till att frågan om att ta emot flyktingbarn inte längre är ekonomisk. Kommuner skall inte kunna ursäkta sig med att hjälpa flyktingbarn ligger utanför deras budget. Var är det då skon klämmer? Är det så illa att Hobbes teori om människan saknar sympati för medmänniskan stämmer och att regleringar för mottagande av flyktingbarn är vad som krävs?

Skulle Vellinge kommun bli positivare till att samarbeta med migrationsverket om den goda viljan” att hjälpa någon i nöd” är dem påtvingat från staten? Skulle flyktingarna då känna sig mer välkomna? Jag tror inte det. Men den kvalificerade majoriteten verkar inte tänka längre än inom kommungränserna även om de blir påminda, så regeringen anser att regleringar är lösningen. Fruktansvärt tråkigt att det skall behöva gå så långt tycker jag.

Erica Nilsson, Upptakt